Aftonbladets Lisa Magnusson har en historia av ojämnhet bakom sig. De senaste veckorna tycks den dock vara som helt bortblåst. "Sluta mobba rökarna!", "Kvinnor är inga offer" och "Hur kan folk gå på ett så uppenbart skämt?" är bara några exempel på att Lisas formkurva pekar stadigt uppåt.

Den senaste i raden alster som ledarskribenten spottat ur sig är inget undantag. "Det står en cirkuselefant i vardagsrummet" är en analytisk och konfronterande historia om Sverigedemokraterna – som speglar en i allra högsta grad aktuell problematik kring yttrandefrihet och hur ett växande främlingsfientligt hot bäst ska bemötas. Förvisso inte lika provocerande som Lisas krönikor ofta är – men alltjämt intresseväckande.

Det hela inleds med ett stickspår, en dramaturgisk uppbyggnad och ett stilistiskt drag som blir ett allt vanligare tillvägagångssätt hos dagens krönikörer. Ett väldigt effektfullt sådant, eftersom det gestaltar någonting greppbart och någonting som folk kan relatera till.

"Min lillasyster och jag hade oturen att bo på landet under hela tonåren. Landet, mina vänner, är den ödsliga plats dit skönhet, intelligens och spiritualitet går för att dö. Bussen in till människobyn som var vårt andningshål varje lördag: En oskön kakafoni av orange indianpuder, sönderblekt hår, snus, axe, adidasbrallor och gap & skrik. Min syster och jag var utsocknes, vi kom från stan. Vi var så fucking sofistikerade i jämförelse."

I kommande stycke berättar Lisa om ett gäng "juniorbönder" som satt "bredbenta längst bak i bussen och halsade ur petflaskor med genomskinligt innehåll" (passus: skall, Lisa? Varför detta ordval? Har du någonsin hört en "juniorbonde" säga SKALL? Det går fetbort). Lisas syster bemötte en klassisk (väldigt primitiv) inbjudan till fest – varpå gaphalsarna tystnade. Och därefter leder hon läsarna vidare in på huvudspåret: Sverigedemokraterna (som i krönikan liknas vid en cirkuselefant i vardagsrummet, som vi "minglar runt och låtsas att den är osynlig, hoppar med ett äcklat litet skutt över de rykande bajshögarna som den lämnar efter sig i hopp om att nån skall plocka upp").

Argumenten har hörts förr (trea på bollen, nån som minns?), men Lisa bryter här ner dem till atomer och pusslar ihop en hanterbar byggsats som sedan på ett pedagogiskt sätt presenteras för läsarna. Avslutningen är en återkoppling till inledningen – som på så vis knyter ihop huvudtemat med "stickspåret":

"För om man tar fasta på vad Sverigedemokraterna faktiskt säger istället för att förgäves försöka tiga ihjäl dem så är de faktiskt inte så svåra att oskadliggöra. Lite som fyllemongon på bussen."

Lisa Magnusson visar med all önskvärd tydlighet att hon är en röst att räkna med i kampen om läsarnas och tyckarnas öron. Hoppas nu för allt i världen att hon inte faller tillbaka ner i ojämnhetens dunkla töcken. Det vore lika förödande som en straffmiss i första halvlek i en "ödesmatch" i VM-kvalet.

Betyg: 4 av 5


(HÄR läser du Lisa Magnussons krönika om cirkuselefanter i vardagsrummet)