Aftonbladets Ronnie Sandahl är inte ett geni. Han är lillgammal och kåt och en av dem som aldrig sa hora.

Men han blixtrar till emellanåt. Rätt ofta faktiskt. Och han har en mellanhög lägstanivå.

Som i hans krönika "Vem kommer ihåg Annette Kullenberg". Språket är igenkännligt. Lekfullhet och dryga pretentioner går hand i hand med genomtänkta hookar. Redan i rubriken hajar man till lite. För vem fan är Annette Kullenberg egentligen? Jag minns henne. Men jag kan utan omsvep erkänna att hon aldrig satte ett så starkt avtryck att jag kommer ihåg någon exceptionellt välskriven krönika. Jag letar febrilt i minnesbanken. Tomt.

Okej, du har en poäng Ronnie. Hur går du vidare?

Jo, med träffsäker pedagogik och elegant utmejslad retorik. Ronnie sicksackar mellan brutalt fokus och smakfulla filosofiskt diskbänksrealistiska utsvävningar, utan att springa i cirklar kring själva kärnan och ämnet. Väl avvägda byggstenar sätts smidigt ihop och resulterar i ett strukturellt konstverk. När han väl återvänder till sin utgångspunkt har den röda tråden bitit sig själv i röven. I positiv bemärkelse. Som ett perfekt balanserat progressivt rockepos.

Och när avslutningen väl kommer promenerar en lätt rysning över ryggraden:

"Och efter att man i ren skräck stött bort bilden av Mia Törnblom ser man framför sig hur barnbarnsbarnet parkerar svävaren på garageuppfarten, langar fram den rumpljumna almanackan ur bakfickan och längst ner på sidan möts av citatet: Hitler var ond. Men han kunde klä sig. Alexander Bard. Och han har ingen aning om vem Alexander Bard var eller vad han uträttat, men han tänker att det känns som ett lite sorgligt eftermäle. Och sedan känns det ingenting längre. Tiden är en slinka."

Man behöver inte säga så mycket mer än att det är jävligt snyggt. Att en i grund och botten så banal liten skapelse ändå kan träffa en på flera olika plan. Jag vågar drista mig till att jämföra den med Damien Rices och Lisa Hannigans "9 crimes" – så banal, men så träffande. Så berörande.

Recensügen tänker här och med och utan omsvep, trots det så tidiga skedet i denna bloggs liv, bocka av den första fullpottaren – till den fina lilla slinkan Ronnie Sandahl.

Betyg: 5 av 5


(HÄR läser du Ronnie Sandahls krönika om att tiden är en slinka)