Metros krönikekatalog är en allt annat än jämn historia. Alltför ofta trängs huvudet-på-spiken-betraktelser med vad-i-helvete-är-det-här-för-blaj?-"krönikor". En krönika är inte per definition en provocerande, eller i minsta fall en intresseväckande, iakttagelse av mer eller mindre aktuella händelser. Nationalencyklopedin ger till exempel beskrivningen "historisk framställning, främst från medeltiden, med kronologiskt skildrade händelser". Krönikan som genre kan till och med gynnas av att allvar blandas med lättja.

Men någon jävla måtta får det väl ändå vara.

Jag förstår inte riktigt hur Hillevi Wahl resonerade när hon satte sig ner och skrev krönikan "Låt barnen göra sönder saker på dagis!". Redan rubriken är ju helt befängd. "Göra sönder"? Vad är det för skitspråk? Progressiv språkanvändning i all ära, men vissa uttryck borde aldrig ha fått lämna vare sig ritbord eller korrektur. Själv föredrar jag i allra högsta grad innovation framför stagnation, men löjeväckande idioti har aldrig fallit mig på läppen. Någon sorts kvalitet är det minsta man kan kräva, för bövelen!

Hillevi Wahls "krönika" handlar hur som helst om... ja, vad? Att en sexårig unge på dagiset Hillevi jobbar på vill bli uppfinnare? Eller att dagiset i fråga (tydligen världens bästa) infört teknikhörna? Eller att barn i största allmänhet borde få gå loss på alla pryttlar i världen och "göra sönder dem" bäst de vill?

Hillevi kacklar på om nyfikna barn och behovet av att "pilla sönder saker" och kollegans fantastiska idé att införa teknikhörna och ditten och datten – med ett torftigt språk, inga som helst antydningar till hookar och fattigt innehåll.

När krönikan väl når sitt slut frågar man sig själv vad det hela egentligen handlade om, vad Hillevi Wahl försöker säga – och om det var värt att låta henne ta vår tid i anspråk?

Mitt självklara svar på den frågan är att jag blivit berövad på sju minuter av mitt liv som aldrig kommer åter.

Betyg: 1 av 5


(HÄR läser du Hillevi Wahls innehållsfattiga krönika om...?)