Internet fullkomligt svämmar över av krönikor och recensioner – och risken är således, tyvärr, överhängande att både guldkorn och världshistoriska magplask försvinner i cyberbruset.

Har du läst en krönika eller recension som du vill se recenserad?

TIPSA RECENSÜGEN!

Lämna antingen en kommentar eller bränn iväg ett mail till [email protected].

Aftonbladets Per Magnusson har ett nästan sjukligt begär att spy liknelser över allt som kan liknas vid något. Ett Markus Larsson-komplex utan dess like. Jag tror att Per Magnusson innerst inne vill vara Markus Larsson – eller åtminstone hoppas på att bli hans ersättare när Markus väl lämnar Schibsted-skeppet.

I Per Magnussons recension av The Sounds nya skiva Crossing the Rubicon ställs liknelserna på rad.

"Crossing the rubicon innehåller pop lika nyskapande som toast med ost och marmelad", "I Underground låter hon – paradoxalt nog – som en ung Janne Kask med testosteron", "Bara i 4 songs & a fight dansar vi åter med Tony the beat och en refräng lika klistrig som en utspilld öl på ett dansgolv".

Liknelser är inte att förringa – men ett missbruk gör att texten snabbt känns enahanda. I sitt försök att skapa liknelser att relatera till dribblar han bort sig själv i jakten på den slagkraftigaste formuleringen.

Precis som Markus Larsson. Synd att det är denna begåvade skribents tomma pladder och ordbajseri som påverkar framtida tronarvingar i stället för hans kunskaper och attityd.

Betyg: 3 av 5


(HÄR läser du Per Magnussons pladdriga recension av The Sounds)

Metros krönikekatalog är en allt annat än jämn historia. Alltför ofta trängs huvudet-på-spiken-betraktelser med vad-i-helvete-är-det-här-för-blaj?-"krönikor". En krönika är inte per definition en provocerande, eller i minsta fall en intresseväckande, iakttagelse av mer eller mindre aktuella händelser. Nationalencyklopedin ger till exempel beskrivningen "historisk framställning, främst från medeltiden, med kronologiskt skildrade händelser". Krönikan som genre kan till och med gynnas av att allvar blandas med lättja.

Men någon jävla måtta får det väl ändå vara.

Jag förstår inte riktigt hur Hillevi Wahl resonerade när hon satte sig ner och skrev krönikan "Låt barnen göra sönder saker på dagis!". Redan rubriken är ju helt befängd. "Göra sönder"? Vad är det för skitspråk? Progressiv språkanvändning i all ära, men vissa uttryck borde aldrig ha fått lämna vare sig ritbord eller korrektur. Själv föredrar jag i allra högsta grad innovation framför stagnation, men löjeväckande idioti har aldrig fallit mig på läppen. Någon sorts kvalitet är det minsta man kan kräva, för bövelen!

Hillevi Wahls "krönika" handlar hur som helst om... ja, vad? Att en sexårig unge på dagiset Hillevi jobbar på vill bli uppfinnare? Eller att dagiset i fråga (tydligen världens bästa) infört teknikhörna? Eller att barn i största allmänhet borde få gå loss på alla pryttlar i världen och "göra sönder dem" bäst de vill?

Hillevi kacklar på om nyfikna barn och behovet av att "pilla sönder saker" och kollegans fantastiska idé att införa teknikhörna och ditten och datten – med ett torftigt språk, inga som helst antydningar till hookar och fattigt innehåll.

När krönikan väl når sitt slut frågar man sig själv vad det hela egentligen handlade om, vad Hillevi Wahl försöker säga – och om det var värt att låta henne ta vår tid i anspråk?

Mitt självklara svar på den frågan är att jag blivit berövad på sju minuter av mitt liv som aldrig kommer åter.

Betyg: 1 av 5


(HÄR läser du Hillevi Wahls innehållsfattiga krönika om...?)

Aftonbladets Lisa Magnusson har en historia av ojämnhet bakom sig. De senaste veckorna tycks den dock vara som helt bortblåst. "Sluta mobba rökarna!", "Kvinnor är inga offer" och "Hur kan folk gå på ett så uppenbart skämt?" är bara några exempel på att Lisas formkurva pekar stadigt uppåt.

Den senaste i raden alster som ledarskribenten spottat ur sig är inget undantag. "Det står en cirkuselefant i vardagsrummet" är en analytisk och konfronterande historia om Sverigedemokraterna – som speglar en i allra högsta grad aktuell problematik kring yttrandefrihet och hur ett växande främlingsfientligt hot bäst ska bemötas. Förvisso inte lika provocerande som Lisas krönikor ofta är – men alltjämt intresseväckande.

Det hela inleds med ett stickspår, en dramaturgisk uppbyggnad och ett stilistiskt drag som blir ett allt vanligare tillvägagångssätt hos dagens krönikörer. Ett väldigt effektfullt sådant, eftersom det gestaltar någonting greppbart och någonting som folk kan relatera till.

"Min lillasyster och jag hade oturen att bo på landet under hela tonåren. Landet, mina vänner, är den ödsliga plats dit skönhet, intelligens och spiritualitet går för att dö. Bussen in till människobyn som var vårt andningshål varje lördag: En oskön kakafoni av orange indianpuder, sönderblekt hår, snus, axe, adidasbrallor och gap & skrik. Min syster och jag var utsocknes, vi kom från stan. Vi var så fucking sofistikerade i jämförelse."

I kommande stycke berättar Lisa om ett gäng "juniorbönder" som satt "bredbenta längst bak i bussen och halsade ur petflaskor med genomskinligt innehåll" (passus: skall, Lisa? Varför detta ordval? Har du någonsin hört en "juniorbonde" säga SKALL? Det går fetbort). Lisas syster bemötte en klassisk (väldigt primitiv) inbjudan till fest – varpå gaphalsarna tystnade. Och därefter leder hon läsarna vidare in på huvudspåret: Sverigedemokraterna (som i krönikan liknas vid en cirkuselefant i vardagsrummet, som vi "minglar runt och låtsas att den är osynlig, hoppar med ett äcklat litet skutt över de rykande bajshögarna som den lämnar efter sig i hopp om att nån skall plocka upp").

Argumenten har hörts förr (trea på bollen, nån som minns?), men Lisa bryter här ner dem till atomer och pusslar ihop en hanterbar byggsats som sedan på ett pedagogiskt sätt presenteras för läsarna. Avslutningen är en återkoppling till inledningen – som på så vis knyter ihop huvudtemat med "stickspåret":

"För om man tar fasta på vad Sverigedemokraterna faktiskt säger istället för att förgäves försöka tiga ihjäl dem så är de faktiskt inte så svåra att oskadliggöra. Lite som fyllemongon på bussen."

Lisa Magnusson visar med all önskvärd tydlighet att hon är en röst att räkna med i kampen om läsarnas och tyckarnas öron. Hoppas nu för allt i världen att hon inte faller tillbaka ner i ojämnhetens dunkla töcken. Det vore lika förödande som en straffmiss i första halvlek i en "ödesmatch" i VM-kvalet.

Betyg: 4 av 5


(HÄR läser du Lisa Magnussons krönika om cirkuselefanter i vardagsrummet)

Aftonbladets Annika Marklund skriver ofta och gärna om det skeva kvinnoidealet, jämställdhet och könsnormer. Hon nöjer sig inte med att skriva ett inlägg när ämnet är rasande aktuellt, hon nöjer sig inte med att väva in ett litet genusperspektiv i sina krönikor. Hon har hittat sin nisch och vågar stå upp för den.

Det ska hon fan ha en applåd för.

Särskilt med tanke på att dessa emancipistiska alster publiceras i Sofis mode – Aftonbladets egen könsnormativa tidsmaskin.

Annika Marklunds senaste krönika "Det naturliga idealet är inte alls naturligt" känns som en väldigt uttjatad infallsvinkel (ungefär som Kalle Anka på julafton). Men under det osexigt presenterade konceptet döljer sig ett litet guldkorn i genusdebatten. Annika formulerar motsättningen redan i inledningen: "Världens Osexigaste Kvinna är vansinnigt snygg". Hon går vidare med en kort bakgrundsstory, tyska runkmagasinet FHM listar världens 100 osexigaste kvinnor, Charlotte Roche "vinner".

Och det är här, efter att ha skapat ett onekligt sug och intresse, som Annika styr in mot den redan upptrampade idealstigen:

"Charlottes debutroman ”Våtmarker” råkar handla om en artonårig tjej som onanerar, knullar, bajsar, blöder och hatar allt vad hygien heter. Och som gillar sig själv ändå. Här ser vi ett hot mot hela idén om Den Naturliga Kvinnan. En Naturlig Kvinna har nämligen ingenting med naturlighet att göra. En ”naturlig kvinnokropp” skapas, och måste fortsätta att skapas under resten av livet."

Annika fortsätter med att rabbla upp exempel på vad kvinnor tvingas göra för att upprätthålla ett "naturligt" kvinnligt ideal: vaxa, raka, svälta etcetera.

Och när den magnifika slutklämmen till sist sparkar en rakt i ansiktet med sin brutala right on-attityd inser man att man aldrig blev uttråkad på vägen. Trots att ämnet i krönikeform är uttjatat. Trots att det mesta redan sagts. Trots att just den här krönikan i grund och botten inte bjuder på så mycket nytt.

"Sanningen kommer ändå alltid vara att kvinnor är människor. Som har bristningar och celluliter och hår lite överallt. Som luktar, kladdar och fiser, som får diarré, fotvårtor och svampinfektioner. Jo, FHM. Era omslagstjejer också. Runka till det om ni kan."

Så jävla genialiskt upplagt. Så smart. Så genomtänkt. Nästan så man blir tårögd.

Betyg: 5 av 5


(HÄR läser du Annika Marklunds fenomenala krönika om "naturliga" kvinnoideal)

(HÄR läser du Lisa Magnussons blogg, som tipsade om krönikan)

Jag ser nu att Lisa Magnusson i sin blogg på Aftonbladet ställer sig frågan "Vad menas?" under rubriken "Trea på bollen". Hon syftar alltså på min recension av hennes krönika "Sluta mobba rökarna!" tidigare i veckan.

Och det är i princip allt hon skriver i inlägget.

Typiskt att hon ska ta fasta på den i princip enda negativa kritik som levereras, när hela krönikan genomsyras av en inte så diskret hyllning till denna begåvade skribent.

Men okej. Låt gå för det.

Lisa Magnusson – du har en sällsynt förmåga att alltid vara trea på bollen. Vad som menas? Jo, att du ofta ger dig in i debatten i dess absoluta slutskede, när argument har vridits och vänts på, grusats och hackats, malts ner och knådats och kavlats.

Det är egentligen inte så mycket negativ kritik som ett faktiskt påstående, helt utan värdering. För som signaturen Sparris och bollar skriver i Lisa Magnussons inlägg: "Det är bättre att vara trea på bollen och göra mål än att vara etta eller tvåa och skjuta upp på läktaren."


/RECENSÜGEN

Recensügen ger bloggverktyget blogg.se underkänt. Snudd på uselt.

Betyg: 1 av 5.

Okej, den första veckan i Recensügens bloggliv har avverkats. Dags för en liten summering, alltså:

Nio krönikor och en recension har recensügerats. Ingen häpnadsväckande siffra, kan tyckas – men ett godkänt facit. Recensügen skulle ge sig själv en trea i betyg.


Betygen har fördelats på följande sätt:

Femma: 1.
Fyra: 4.
Trea: 1.
Tvåa: 2.
Etta: 1.
Nolla: 1.


Ett litet överslag på de högre betygen, alltså, men förhållandevis jämnt fördelat. Spännande.


/RECENSÜGEN

Svenska Dagbladets Jan Majlard beskrivs bäst som medievärldens svar på Lasse Lagerbäck. Liksom Lasse Litens syn på fotboll är konservativ, förlegad och fruktansvärt tråkig är Jan Majlards syn på både världen i allmänhet och sportjournalistik i synnerhet lika skrattretande som rasbiologin. Jan Majlard har en sällsynt förmåga att skriva texter som är mossiga – redan innan de publicerats.

I sin krönika "Bye, bye Sydafrika!" försöker Jan ge sin syn på Sveriges plattmatch mot Danmark i VM-kvalet. Han svamlar på om ovan nämnda Lagerbäck och mittfältaren Daniel Anderssons vara eller icke vara från start och väljer att helt bortse från två avgörande moment: Kim Källströms straffmiss och Micke Nilssons fullständigt oförlåtliga smörpass som ledde till Danmarks mål. Redan i en artikelkommentar till krönikan slår flera uppmärksamma läsare huvudet på spiken: Jan Majlard är helt ute och cyklar.

"Varför gnäller man på Daniel Andersson när det är Kim Källström som missar straffen och har ett helt erbarmligt passningsspel hela matchen? Är Jan fotbollsanalfabet?"

En helt berättigad fråga. Särskilt när man (med fasa) läser så plumpt idiotiska rader som:

"Hade inte Daniel Andersson i åtanke när jag häromdagen efterlyste snabbhet i landslaget. Någonting i ansiktsuttrycket på Anders Svensson sa den kvinnliga intuition som strömmar genom vår sommarstuga att han inte skulle spela. Att Lagerbäck på tv-bilderna efter fredagsträningen samtidigt var så nöjd förstärkte intrycket hos den bättre hälften. Jag fyller i: Det var aldrig Anders lår som oroade Lagerbäck utan Daniels "lårkaka" efter krocken med klubbkompisen Jimmy Dixon senast. Jag tror aldrig det var aktuellt med Anders från start. Istället valde man MFF-spelaren som senast i söndags klantade till det så att Gais kunde kvittera och under uppehållet liksom efter förra säsongen lett sitt lag till nionde plats i allsvenskan."

Så ofokuserat och förvirrat att man börjar undra om Jan Majlard över huvud taget sett matchen. Och den kvinnliga intuitionen som "strömmar genom vår sommarstuga" – exakt vad har det med saken att göra?

En krönika om en så känsloladdad match som är ungefär lika känslosam som en lobotomerad krabba kan inte ges annat än underkänt. När stanken av mossighet och sportjournalistisk psykos dessutom sticker i näsborrarna är det svårt att se så mycket som ett spår av kvalitet. Det enda positiva med Jan Majlards fiaskokrönika är att han lyckas kväva det förmodligen medfödda begäret att i allt han skriver basunera ut sitt hat mot Zlatan.

Betyg: 1 av 5


(HÄR läser du Jan Majlards lobotomerade krönika om Sveriges plattmatch)

Sverige förlorade den viktiga "ödesmatchen" mot Danmark efter en missad straff och ett fatalt misstag. På Sveriges nationaldag, för att göra det etter värre. Vissa sliter naturligtvis sitt hår i vrede över detta fiasko. Andra dricker folköl eller coca-cola i tv-soffan som vanligt, rycker på axlarna åt "bolltramset". Kanske inte ens såg matchen.

Dagens Nyheters Johan Esk tillhör den första kategorin.

Och sina starka känslor för detta fantasilösa, stelopererade svenska landslag utnyttjar Johan Esk på bästa sätt – nämligen genom att skriva en känsloladdad krönika om eländet.

Johan Esk sparar inte på krutet. Han ångar på från början till start med yxan i högsta hugg, hinner hugga av benen på både Kim Källström, Mikael Nilsson, Lasse Lagerbäck och hela svenska mittfältet innan sista punkten är satt.

"Varför lade inte Zlatan Ibrahimovic straffen? Varför snodde inte Zlatan straffen av Kim Källström som han gjort tidigare? Varför skulle Micke Nilsson använda sin julgransfot till att spela fram till danska målet? Varför skulle Sverige ha alla små embryon till eget spel på vänsterkanten där det inte fanns någon naturlig vänsterfot? Varför kunde inte Kim Källström slå en enda passning rätt? Varför hade Kim så bråttom med straffen och varför hade han precis som Kennet Andersson gula skor?"

Johan Esk är inte nådig i sina sågningar. Men det är också där han är som störst – i känslorna. Att han blottlägger sig själv. Att han vågar låta sin kärlek till det svenska landslaget ta större plats än den sakliga analysen. Att han med sin krönika visar att han brinner för fotbollen och att förlusten lämnar ett stort sår i det bultande fotbollshjärtat.

Det är inte ofta Dagens Nyheter förmedlar så här mycket värme och känslor.

Betyg: 4 av 5


(HÄR läser du Johan Esks känslosamma krönika om Sveriges VM-kvalfiasko på Råsunda)

Ett färgsprakande In Flames i ett regnigt Sölvesborg får fyra plus i Aftonbladet. Recensionen är en kärleksförklaring från en recensent som tycks ha följt bandet i många år. Är Joacim Persson måhända till och med göteborgare? In Flames-patriotismen lyser igenom i snart sagt varje mening.

Men det gör ingenting. Inte heller att recensionen genomsyras av språkliga slarvfel. Joacim Persson sticker inte sin kärlek till In Flames under stolen. Han tar snarare fasta på den – och väver in det snyggt i sin recension.

Ribban sätts högt redan i ingressen:

"Okej. Jag äter gärna upp det här om tio år. Men jag hoppas du tittade noga i natt In Flames makalösa uppvisning är den snyggaste metal-show du kommer att se på Sweden Rock. Någonsin."

Den bombastiska recensionen fortsätter sedan i högt tempo, med pompa och ståt. Och avslutas i en nästan sårad attack på publiken:

"Reaktionerna är oftast förlamade. Med det försvinner den där metal-magin som kunde gjort In Flames uppvisning inte bara historisk utan fulländad."

En välskriven kärleksförklaring till ett band som upplever sin absoluta storhetstid.

Betyg: 4 av 5


(HÄR läser du Joacim Perssons bombastiska recension av In Flames på Sweden Rock Festival)

Aftonbladets Lisa Magnusson har kastat sig huvudstupa in i debatten om förbud mot rökning på uteserveringar. Lite i senaste laget kan tyckas; Lisa har en sällsynt förmåga att alltid vara trea på bollen.

Men det gör inte så mycket den här gången.

Lisas inlägg i debatten är nämligen långt mycket mer välformulerad, saklig och argumenterande än Fredrik Virtanens. I sin krönika "Sluta mobba rökarna!" ger hon en bakgrundshistoria och bygger upp ett förtroende med läsarna genom att berätta om sina egna gamla rökvanor och känslorna inför dem.

"När jag var rökare fick jag ibland hostanfall så häftiga att jag inte kunde andas och det hände att jag fick upp konstiga slemmiga klumpar. Jag sade aldrig det till nån. I bakhuvudet malde hela tiden tankar om att jag långsamt förgiftade mig själv till döds. Så är det ju för alla, ingen vill vara rökare egentligen. Att röka är att ständigt förföljas av en stank och ett dåligt samvete. Dyrt är det också. Man skäms innerst inne och vet att det är jävligt dumt, det man håller på med."

Därefter går hon vidare med att beskriva den mobbing mot rökare hon upplevde, och fortfarande upplever. Halvvägs in i krönikan har hon redan slagit huvudet på spiken: "Rökning är en av de få mänskliga svagheter som det är tillåtet att hacka på".

Hon fortsätter med att lägga upp sina motargument som i mångt och mycket liknar Virtanens, men Magnusson tar avstamp i Skandias pristillägg på 25-50% på alla försäkringar som rökare tecknar. Argumenten får därav mer tyngd och orden större effekt än bara genom att spotta ur sig diffusa exempel på allehanda förbud som i så fall också borde införas. Lisa Magnusson ringar med sin krönika in problematiken spot-on, bryter ner förslaget om rökförbud på uteserveringar i små bitar och blottlägger dess absurditet och orimlighet. Allt detta strösslas med ett modernt och tilltalande språk, och magnussonska formuleringar.

Lisa Magnussons bidrag i rökdebatten är det första inlägget med saklig substans. Lisa borde få förtroendet att med flaggan i högsta hugg leda rökarna i deras korståg mot mobbarna. "Sluta mobba rökarna!" är inget mindre än ett manifest. Ett manifest mot rökmobbarnas förtryckande av den mänskliga svagheten.

Betyg: 4 av 5


(HÄR hittar du Lisa Magnussons krönika om rökmobbingen i Sverige)

Dagens Nyheters Fredrik Strage är en kolumnpoet. En ordets konstnär. Han ritar konturerna med tunn blyerts och fyller i dem med yviga drag från grov pensel. Pendlar hela tiden mellan det populistiska och det elitistiska i en aptitlig hybrid.

Men även solen har sina fläckar.

Även Zlatan missar målet ibland. Även Kallur river en häck då och då. Även Parlamentet är roligt för oss som är äldre än 9 emellanåt.

Så att Fredrik Strage levererar ett poetiskt magplask from time to time är snarare att förvänta sig. Han gör det dock väldigt sällan. Och hans senaste krönika, "Kan man bära en bandtröja med värdighet?", är kanske inte ett klockrent magplask – men det är fan ingen vidare lyckad bomb från tremeterstrampolinen i badhuset.

Strage avhandlar här det bespottade fenomenet "bandtröja". En kul tanke som hade kunnat bli en riktigt humoristisk krönika, full med drypande diskreta sarkasmer och härlig ironi.

Men nä. Jag vet inte, kanske har Fredrik bakat in ett och annat inslag av humor i sin lussebulle. Men i så fall har han gömt det väldigt väl. Han radar upp ett par gyllene regler för att bära bandtröja med värdighet – som upplagt för rapp, bitsk och syrlig skämtsamhet. Man läser vidare. Nähä, tänker man. Det låter vänta på sig.

Och man väntar.

Och väntar.

Och väntar...

...men det infinner sig aldrig. Det där lilla ögonblicket där det glimmar till och man förstår att allting hänger ihop och att det finns en mening med all snustorrhet och gråskala.

Det är först i den uddlösa krönikans sista meningar man kan skönja en liten liten antydan till glimten i ögat.

"Sajten Metal sucks publicerade nyligen en enkät som slog fast att det enda band som bör tillåtas ha på sig sina egna tröjor på scen är Iron Maiden. Tilläggas bör att Iron Maiden är det sämst klädda bandet på planeten, medan deras tröjor hör till det snyggaste man kan köpa för pengar."

Man ler i brist på annan intressant, välformulerad underfundighet. Det är ett stelt leende. Som dör väldigt snart.

Och man kan inte undgå att ställa sig själv frågan: Fredrik Strage, håller du på att tappa stinget?

Betyg: 2,5 av 5


(HÄR hittar du Fredrik Strages uddlösa krönika om bandtröjor)

Aftonbladets Ronnie Sandahl är inte ett geni. Han är lillgammal och kåt och en av dem som aldrig sa hora.

Men han blixtrar till emellanåt. Rätt ofta faktiskt. Och han har en mellanhög lägstanivå.

Som i hans krönika "Vem kommer ihåg Annette Kullenberg". Språket är igenkännligt. Lekfullhet och dryga pretentioner går hand i hand med genomtänkta hookar. Redan i rubriken hajar man till lite. För vem fan är Annette Kullenberg egentligen? Jag minns henne. Men jag kan utan omsvep erkänna att hon aldrig satte ett så starkt avtryck att jag kommer ihåg någon exceptionellt välskriven krönika. Jag letar febrilt i minnesbanken. Tomt.

Okej, du har en poäng Ronnie. Hur går du vidare?

Jo, med träffsäker pedagogik och elegant utmejslad retorik. Ronnie sicksackar mellan brutalt fokus och smakfulla filosofiskt diskbänksrealistiska utsvävningar, utan att springa i cirklar kring själva kärnan och ämnet. Väl avvägda byggstenar sätts smidigt ihop och resulterar i ett strukturellt konstverk. När han väl återvänder till sin utgångspunkt har den röda tråden bitit sig själv i röven. I positiv bemärkelse. Som ett perfekt balanserat progressivt rockepos.

Och när avslutningen väl kommer promenerar en lätt rysning över ryggraden:

"Och efter att man i ren skräck stött bort bilden av Mia Törnblom ser man framför sig hur barnbarnsbarnet parkerar svävaren på garageuppfarten, langar fram den rumpljumna almanackan ur bakfickan och längst ner på sidan möts av citatet: Hitler var ond. Men han kunde klä sig. Alexander Bard. Och han har ingen aning om vem Alexander Bard var eller vad han uträttat, men han tänker att det känns som ett lite sorgligt eftermäle. Och sedan känns det ingenting längre. Tiden är en slinka."

Man behöver inte säga så mycket mer än att det är jävligt snyggt. Att en i grund och botten så banal liten skapelse ändå kan träffa en på flera olika plan. Jag vågar drista mig till att jämföra den med Damien Rices och Lisa Hannigans "9 crimes" – så banal, men så träffande. Så berörande.

Recensügen tänker här och med och utan omsvep, trots det så tidiga skedet i denna bloggs liv, bocka av den första fullpottaren – till den fina lilla slinkan Ronnie Sandahl.

Betyg: 5 av 5


(HÄR läser du Ronnie Sandahls krönika om att tiden är en slinka)

Det mest fantastiska med Metros Cissi Wallin är att hon i sin kaxighet alltid kryssar som en stelopererad pingvin mellan ett lättsamt dimhölje av rapphet och språkliga försök till extravagans (som ibland dessvärre haltar fram och faller platt) och uppriktigheten i sitt nu-hytter-jag-med-fingret-på-ett-synnerligen-vuxet-men-ändå-rebelliskt-sätt.

Det tråkiga med Cissi Wallin är att det är så många som är så – och många av dem är det dessutom med mer elegans och fingertoppskänsla.

Vilket skulle kunna innebära att man väldigt lätt placerar henne i kategorin dussinvara.

Men så är inte fallet. Det fascinerande med Cissi Wallin är att hon har en sådan, kanske inte enorm – men ändå, potential. Man läser en finslipad inledning och nickar gillande. För att nästa sekund oja sig över att hon, återigen, trillar ner i den kvasiflummiga egoismens kvävande dunkel.

"Pretentioner kan ju vara skitvackra, magiska, filmiska, förgyllande… Eller kräkmedlet från helvetet. Jag kalvar nog allra mest över de pretentiösa männen, kanske mest eftersom den pretentiösa kvinnan alltför ofta lyser med sin frånvaro.
Var finns alla brudar som nördar iväg på slingriga, krångliga stigar om den där filmens sätt att “tala till en”? Var finns Björn Ranelid i trosa? Hon som vågar tala från hjärtat utan att släta över det med en ironisk knorr sekunden efter. Hon som självsäkert sitter i en morgonsoffa och dimmar iväg utan att låta sig bli avbruten. Hon som bejakar sin lust till kreativiteten utan att vika sig för trendenser. Where is she?",

skriver Cissi Wallin i sin krönika "Har männen patent på att vara pretto?".

Underbar inledning som snabbt sätter tonen med snitsiga liknelser, feministisk cynism och tilltalande språkligt och dramaturgiskt upplägg.

Sen ballar det ur.

I den här krönikan visar Cissi prov på sin egoistiska schizofreni; hon flyttar fokus helt och hållet från ämnet till sig själv, och i stället för att gestalta ett fysiskt och relaterbart exempel personifierar hon en vimsig GPS med fel karta installerad. Och när hon då försöker pressa in lite allmängenus är stolpen redan träffad. Rättelse: hon missar till och med den.

"Den moderna kvinnan ska däremot vara lättsam, rättfram, rå och iskall. Men ändå... Varför kan snubbarna men inte jag? För nä, det är inte bara att GÖRA. Man hindras av alla griller i huvudet, allt det där man fått intryckt sedan barnsben. Småflickor uppfostras ju till att allra mest bejaka och bry sig om vad alla andra tycker och tänker om dem, där finns inte plats för några som helst pretentioner (om man inte råkar ha föräldrar som förser en med det via vällingen, okej:ar)."

Ofokuserat, Cissi. Släpp dig själv och låt ditt omättliga ego svälta en stund, i stället för att trassla in dig i en passus du inte smidigt och elegant kan ta dig ur.

Då, först då, kan din potential låta dig växa och nå högre höjder än smulig degsörja med halvsmaskig glasyr.

Betyg: 3 av 5.


(HÄR hittar du Cissi Wallins krönika om äckelpretentiösa gubbar)